elincarlsson

Kategori: Ur mitt perspektiv

Tankarna snurrar

Har tänkt, tänkt, tänkt så det knakar den sista tiden. Hur jag ska göra med hästarna, hur ska jag satsa osv. Det finns egentligen bara en sak som är helt klar för mig, jag ger inte upp. Ridsporten är det jag lever för, hästar kommer alltid ligga mig nära hjärtat. För att komma vidare i sin utveckling inom ridsporen måste man göra vissa uppoffringar, investeringar osv. Man måste sälja hästar och köpa nya. Det ingår liksom i paketet för att bli en riktigt bra ryttare. 

Jag vill ju bli bra. Jag vill bli riktigt bra. Jag gillar att ha klara mål och en noggrann planering hela vägen dit. Men just nu är jag i en situation där jag vet varken ut eller in. Jag vet vad som skulle kunna göra mig till en bättre hoppryttare. För att bli bättre i hoppningen tävlingsmässigt (självklart träning också) så skulle jag i dagsläget behöva köpa en ny häst. Tyvärr har mitt självförtroende hamnat i botten var det gäller tävling. När det liksom aldrig går bra så måste man stanna upp och tänka "är det värt det?". Man lägger ner så mycket energi, tid, pengar och kärlek i det man gör. När man sedan inte får något tillbaka, dvs framgång och man bara hamnar längre ner på botten så börjar jag att fundera. Grejen är att jag vill så mycket och det är inget jag ser som negativt. Men hade jag nöjt mig med att bara träna så hade jag kunnat fortsätta så som vi har det nu. Jag älskar att tävla och det är det som gör att jag är villig att lägga ner så mycket på mina älskade hästar. Jag älskar mina hästar, jag älskar ridsporten och jag älskar hoppningen. 

Men Pride är en riktigt fin ponny. Jag vill dock inte åka runt och tävla på en ponny som inte vill (det känns så) bara för att hon är fin. Hon har riktigt fina steg och med mycket jobb skulle hon kunna bli en fin dressyrponny, utan tvekan. Kan man börja älska dressyr på samma sätt som hoppningen? Dressyr känns inte riktigt som min grej just nu. Men jag har ingen erfarenhet av dressyr. Jag bara tränar det, men aldrig tävlat dressyr på Pride. Om vi lär oss dressyr tillsammans och hon tycker det är kul skulle vi kunna börja tävla det. Det finns en möjlighet att byta gren och behålla samma ponny. Det finns också en möjlighet att behålla samma gren och ponny. Men just nu känns det ganska så långt bort... Finns även en möjlighet att behålla samma gren och byta häst. Även om jag vet att det kommer vara jobbigt att sälja Pride, så vet jag att det skulle bli bra tillslut. Känns inte som att vi är det där teamet vi var förr. Enligt Evidensia i Mantorp kunde de inte se att det skulle vara några fel på henne heller. Tror att Pride skulle kunna bli en riktigt vass tävlingsponny med rätt ryttare på ryggen. Men jag tvivlar mer och mer på att det skulle kunna vara jag. 

Innerst inne vet jag vad jag vill. Vi får se vad som händer helt enkelt. 

Oavsett vad som händer i framtiden så släpper jag inte min älskade sport. 

Inspiration, inspiration och ännu mer inspiration.

Importhästar - Ja eller nej?

Detta kanske låter som att det är ett väldigt påhoppande inlägg mot de som rider importhästar, men nej det är det inte. Min ena ponny är en importhäst, så jag äger en själv. 

För er som inte är hästintresserade så är en importhäst en häst som har importerats från utlandet till Sverige för försäljning.

Importhäst - Ja eller nej?

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på dessa importhästar. Borde det vara något att bara ta för givet eller bör man vara lite på sin vakt när man köper en import? Innan har jag inte tänkt på det, men har pratat med fler denna veckan som har problem med sina importhästar. De är utslitna i kroppen, har spatt, extremt mycket kolik och vissa har fått tarmvred. De senaste tiden så är det till 99% importhästar som har drabbats av sjukdomar och skadats i min omgivning. Har det ett samband? En grej är att importhästar ofta slumpas över. Tex. "Köp dessa 10 och få dehär 5 på köpet". Det säger ju sig självt att majoriteten av hästarna inte kommer att hålla eller må bra här i Sverige. En häst som utsätts för den resan bör även vara i bra fysisk form då det tar extremt mycket på dem att resa från tex Irland till Sverige. När man köper en häst från utlandet vet du inte någon skadehistorik, tidigare problem, tävlingsresultat osv. Men importer är ju överlag billigare än svenskfödda hästar när jag kollar runt på Hästnet och andra försäljningssidor. 

Min hovslagare sa det tidigare idag att jag verkligen har lyckats få ett guldkorn av dessa importhästar. Med det menade han hennes fina kropp och hennes hopptalang. Hennes psyke vid hantering är också väldigt bra, fast hon är ju ett sto också. Men sedan vet jag ju inte hur hon är i kroppen heller. Vi ska faktiskt ta och kolla upp henne på Mantorp imorgon, bara en check så att allt är okej. Hon har ju stannat väldigt mycket sista tiden och jag vill vara säker på att jag inte sitter och tränar en häst som har ont någonstans. 

När jag köpte Pride så visste inte jag och min familj så mycket hur det funkade med hästhandel, tävling och så vidare. Jag hade bara ridit på min fjordingskorsning och nu var det dags att ta steget till tävlingsponny. Min dåvarande tränare tipsade om hästen (Pride) och jag provred henne två gånger innan jag köpte henne. Men hon såg verkligen inte rolig ut när jag fick henne. Hon var så undernärd så alla revben syntes och hennes höftben stack ut som på en sjuk ko. Det tog tid att få henne så som hon är idag. Men vi lyckades få henne att se välmående ut igen och det är jag glad över. Fick reda på att hennes resa från Irland gick såhär: Först färja från Irland till Frankrike, sedan lastbil från Frankrike, genom Tyskland och upp till Sverige. Den resan är ganska sjuk att endast göra på några dagar. 

Jag har även lite kontakt med Prides förra ägare på Irland. Så jag har ju sett bilder och tävlingsresultat så jag vet ju att hon har haft det ganska bra på Irland. Jag tror inte att hon var någon försäljningshäst direkt, ingen sådan ponny man skickar med i priset. 

Skulle jag köpa en häst idag så skulle jag faktiskt vilja ha en svenskfödd häst. Jag tycker inget illa om importhästar (har ju en själv), men jag anser att en svenskfödd häst har man större chans att få den att hålla länge. Man vet mer vad man får om man köper svenskfödda hästar. Att köpa en import kan kännas som att köpa grisen i säcken. Jag skulle föredra att lägga lite mer pengar för att få en häst vars bakgrund/tävlingsresultat jag vet om. Det är ju faktiskt så att köper man en import (direkt från hästhandlaren) så tar man mycket större risker. Att köpa en häst som har varit i Sverige i tex 5 år, det ser jag inga problem med. Då har man ju ändå chans att se hur den har varit och hållt i Sverige. 

Jag har alltså blivit mer på min vakt mot importhästar om jag själv ska köpa en. Vi hade tur, vi hade lika gärna kunnat få en import som inte höll alls. 

Världens bästa Irländare. 

En riktig motivationskick

Asså ja, jag måste verkligen skriva av mig lite. Dock är jag trött, ligger i sängen och har huvudvärk. Men ändå vill jag skriva det här, men ni får inte bli sura om detta inlägget blir lite halv flummigt. 

Kollade precis på "Ryttarprinsen" som jag missade i måndags. Extremt bra program och de hade samma utgångsläge som programserien "Ryttareliten" hade. När jag fick reda på att Ryttarprinsen bara var en gång, en dokumentärfilm så blev jag lite halvdeppig. Trodde först att den skulle komma ut som serie men inte. Oavsett vad så var det ett jättebra program och missade ni det så kan jag rekommendera er att kolla på det HÄR

Detta gjorde självklart att jag blev extra motiverad till att bli ännu bättre på min älskade sport. Men denna sporten är avancerad. Du kan inte träna hur mycket som helst och dina resultat gör du ihop med en individ som har egna åsikter och inte ens pratar samma språk som dig. Men det är just detta som gör ridsporten så speciell. Den känslan när du får rida ett ärevarv på din häst, publiken klappar och musiken dunkar, det är den känslan som gör mig så motiverad till allt som har med denna sporten att göra. Jag är en extrem tävlingsmänniska samtidigt som jag älskar hästar och jag älskar det jag håller på med. 

Jag vill ju bli så bra jag kan på det här. Förra året stod vi och stampade på samma ställe i utbildningen på grund av att vi inte kom iväg alls med transporten på grund av lastproblem. Så det var en svacka, då jag hade som mål att debutera LB (1M) med Pride under förra säsongen. Nu inför denna säsongen känns det faktiskt bra. Om allt går enligt planen så ska vi hinna hoppa ett antal starter i 1M. Jag begär inga toppresultat, det enda jag är ute efter är rutin. Vi behöver rutin på höjden och ännu mer rutin på tävlingsbanan. Speciellt Pride då hon är väldigt tittig och försiktig av sig. Jag måste försöka använda hennes försiktighet till att inte riva och få henne att lita på mig och jag måste lära mig att rida henne så att hon fokuserar på den uppgift hon har. Det är väldigt lätt att få ett stopp på tävlingsbanan då hon gärna stannar om det är något tittigt eller om det är något som inte stämmer helt enkelt. Hon har en enorm kapacitet inom hoppningen och ju mer jag tränar dressyr desto mer inser jag att "wow vilken ponny jag har". 

Men det jag tror skulle vara det absolut bästa för att utvecklas vore att skaffa sig en storhäst till stallet. Det jag tror att jag behöver är mer ridtimmar i kroppen. Jag kan inte rida Pride mer än vad hon går nu. Jag vill liksom så mycket mer och jag har verkligen den där glöden som krävs. Det är min högsta dröm just nu, att ha ännu en stjärna i stallet så att man kan varva hästar på träningar/tävlingar och helt enkelt hitta en häst som passar mig bra. Har faktiskt hittat en extremt fin... Åh, hästnet är verkligen inte bra när man drömmer sig bort haha. 

Men eftersom jag inte har någon storhäst så blir det att försöka lägga mer fokus på att hålla igång kroppen utöver ridningen. Jag vill bli stark och jag vill orka mer. Löpning och styrkeövningar är det som jag kommer hålla mig till. I varje fall försöka få till några pass i veckan. Jag vill bli så jäkla bra på det här med hästar så ni fattar inte. 

Jag är riktigt jävla motiverad till min sport.

 

Minns den här starten så väl. Det var laghoppning i DIvision 2 på hemmaplan (Grankärr). I förklassen lyckades vi få med oss 17 fel och vi blev då såklart inte uttagna till laget. Klart självförtroendet sjunker lite när man har gjort bort sig totalt och man inte platsar i laget. Men jag laddade om för att hoppa nästa klass och för att tävla individuellt. Klassen var en LC+ (95cm) och allting bara flöt på, vi vann den till och med. Sjukt.

 

Tanken bakom tatueringen

Jag tatuerade ju mig i tisdags. Är verkligen sjukt nöjd! Men jag skulle aldrig tatuera mig utan att ha en tanke bakom den. Varje tatuering jag gör kommer ha någon slags betydelse för mig. Min första tatuering hamnade på underarmen. En text som lyder "love yourself". Varför då? Jo, det är såhär. Att älska sig själv kan vara bland det viktigaste att göra. Gillar man inte sig själv, eller rättare sagt, accepterar man inte sig själv, då är det inte lätt att må bra och vara säker i sig själv i alla lägen. Det har jag känt själv många gånger. Man frågar sig själv, varför har jag så stora lår? Tråkigt hår? Ful kropp? Fult hår? Hur bra är det för en själv att tänka så? Jag tror att det sakta men säkert bryter ned en själv. Speciellt vi tjejer, vi är extremt bra på det. Och jag ska säga er att det är ingen skillnad om man är singel eller om man är i ett förhållande. Man kan ha de tankarna i varje fall. Det har jag haft, men det har jag slutat med nu. Det finns ingen som helst anledning till det. Tatueringen är en symbol för det och varje gång jag kollar på min vänstra arm, då påminns jag.. "Jag är bra, jag gillar mig själv."

IMG_0515.JPG

All detta oro, ett nytt Sverige

Det absolut aktuella just nu är ju så klart Valet 2014 som var i söndags. Trots att det är befolkningen med rösträtt som har valt hur resultatet blev så har jag inte hört en enda som är nöjd med hur det tillslut blev. Vi ungdomar utan rösträtt, ingen av oss är nöjd. Man hör i korridorerna hur folk pratar om hur oroliga de är inför framtiden och inför det kommande Sverige. Men borde det vara så. Det känns som att Sverige nu har blivit uppdelat i olika läger. De som röstar rött, de som röstar blått och de som röstade på SD. Just detta med SD är det som har gjort detta valet så speciellt. Vi vet att SD har fått fler röster ju mer missnöjda befolkningen blir i Sverige. Så, nu har SD kommit in i riksdagen och har fått en vågmästar roll. De blev det tredje största partiet och nu rasar svenskarna över resultatet. Alla kommer ju inte drabbas lika hårt av detta. Efter detta valet blir det vi ungdomar som blir de utsatta. I dagens samhälle är det redan svårt för ungdomar att få jobb. Nu kommer det bli ännu svårare att få jobb då det kostar mycket mer pengar att anställa oss ungdomar. Det är ju min generation som får ta hand om bakslaget och jag vet att det var många som vaknade upp med magont igår. Ska det verkligen vara så? I vårt skolval så blev det Centerpartiet som vann. SD låg på ca 12 procent av alla röster. Moderaterna blev tvåa och Socialdemokraterna blev trea. Personligen så tycker jag att man får rösta på vilket parti man vill. Jag dömer ingen på grund av vilket parti de röstat på. Som vissa andra som uttrycker sig såhär: Ni som röstade på SD kan ta och sticka ifrån mitt liv. Då blir jag nästan galen.. Hur tänker man då? Bara för att man själv inte gillar tex SD så finns det ju tydligen andra som gör det. Närmare 13 procent av alla som röstade för att vara exakt. Själv tyckte jag att det var väldigt synd att det inte gick bättre för moderaterna. De är ett parti som verkligen har kämpat för Sverige och ja, de vill ju ha fler jobb och skippa bidragen. Ungdomarna skulle ha fått ett mycket bättre utgångsläge om de hade suttit kvar i alliansen. Sedan att Stefan Löfven blir Sveriges nya Statsminister.. Det gillar jag inte. Jag tycker att Fredrik Reinfeldt har gjort ett så himla bra jobb för Sverige och ja, det kan vi inte tacka honom nog för. Jag har inga förhoppningar om Löfven, men vi får hoppas att han förvånar oss. Hörde att poströsterna tydligen skulle räknas på onsdag. Vet inte om det blir någon skillnad. Men skulle vara bra.. Detta inlägget blev väldigt flummigt, men ja, var tvungen att uttrycka mig..

När man så gärna vill men inte kan

När man har planer, mål och drömmar som jag har, så är det något man ofta går och tänker på. Det går inte en dag innan jag tänker på att jag vill träna, tävla, hoppa osv. Hade jag inte haft någon häst hade det väl bara varit drömmar. Men det som är så frustrerande är att ha en ponny med kapacitet för höga klasser hemma och som man inte kan åka iväg med. Det finns absolut ingen möjlighet för mig att komma ut och träna och tävla för tillfället. Det finns ingen möjlighet för att ha två tävlingshästar i stallet, så det går ju inte att lösa på så sätt. En häst med kapacitet kostar mycket pengar och sådant är bara att inse. Det ligger mycket pengar investerade i Pride också, men om det var ett så jätte smart drag egentligen vet jag inte. Hon har lärt mig mycket, men hon är också en väldigt tittig och rädd häst. Men det är inte alltid man vet det när man köper en ny ponny. Hon har kapaciteten, men det är så mycket mer som krävs. Sedan har vi 3 boxplatser och alla är fyllda. 2 är mina egna och 1 lånar vi. Skulle jag få möjligheten att tävla/träna någon annans häst skulle jag inte kunna ha den hemma hos mig. Men att åka iväg en liten bit går ju det med, dock inget vi har tänkt på direkt. Det som är så himla frustrerande är att jag vet hur bra Pride kan bli. Planen var att debutera LB (1 meter) snart, men den planen får vi nog lägga på hyllan. Får Pride bra förutsättningar och att hennes tittighet försvinner något när man är ute så skulle hon utan problem gå MSVB (120cm). Pride tävlade LA (110cm) på Irland när hon var ca 5 år. Hon har verkligen en hoppteknik och en stor galopp. Frågan är om det någonsin kommer att bli någon mer start någonsin med oss. Eller om hon någonsin kommer göra någon start mer överhuvudtaget. Kommer hon någonsin lämna stallplan? Hur går det med våran lastträning då? Om man ser från första gången hon började krångla så har vi gjort enorma framsteg. I början stod hon 10 meter bort ifrån transporten och stegrade. Nu går hon i alla fall in och kan ibland stå där en ganska bra stund. Men ofta får hon panik där inne och kastar sig ut i full fart. Det är totalt livsfarligt när hon gör så. Men vi ska be en av våra kompisar att komma hit och då ska vi testa att stänga bommen och lämmen. Vi måste ta det steget nu att liksom stänga och åka. Annars kommer vi nog aldrig mer komma iväg... Om hon nu helt plötsligt skulle gå in och åka transport precis som innan skulle jag bli överlycklig. Dock vet jag inte om det fortfarande kommer vara vi som ekipage eller om jag ska börja kolla efter en annan häst som passar mig lite mer. Om jag nu skulle sälja henne känns det som att jag skulle svika henne... Men ändå vet man att inte hästar tänker så, tror jag inte i alla fall. Vi får se vad framtiden säger. Sen är det klart det svider lite extra när man ser alla sina vänner som är ute och tävlar nu. Men jag är glad för deras skull då jag vet hur jävla roligt det är att tävla. Tyvärr har jag övergått till skogsmulle... Det känns lite hopplöst ibland, men jag är så lyckligt lottad att få ha egna hästar och ett stall hemma på gården. Så egentligen har jag ju det himla bra. 20140512-092452.jpg

Måndag

Ny vecka, nya möjligheter. Läget är ganska ostabilt, men inget jag vill dela med mig om. Det är personligt och kommer förbli det. Bara mina föräldrar vet om det och en av mina killkompisar. Men som sagt, man står på benen ändå trots att man är förvirrad och tårarna trycker på under ögonlocken och bara vill ut. Funderar ständigt hur man ska göra.. Ska man följa hjärnan eller ska man följa hjärtat?

20140602-091859-33539730.jpg

Drömmen just nu

Just nu är det faktiskt bara en enda sak som jag gÃ¥r och drömmer om. Det är faktiskt att köpa en till häst. En storhäst! Menar nu inte att jag ska ha 4 hästar i stallet, det är inte ens möjligt eftersom vi har 3 boxplatser i stallet liksom. I min dröm sÃ¥ är det Pride, Nalle och den nya som stÃ¥r i boxarna. Ni kanske undrar hur jag tänker nu. Men grejen är att jag verkligen VILL spendera mer tid pÃ¥ hästryggen, mer tid i stallet och öka mina kunskaper inom hästsporten sÃ¥ mycket som det bara gÃ¥r. Jag vill bli bättre, jag vill bli bäst! Känner inte riktigt att jag kan bli det med en ponny, eller jo det kan jag, men det är ju inte bara det som detta handlar om. I drömmen sÃ¥ är tanken att inte behÃ¥lla Bomben, han är ju trots allt inte vÃ¥ran utan vi bara har honom hos oss. I sÃ¥ fall Ã¥ker han tillbaka till sina gamla ägare. Men det fÃ¥r man ju se dÃ¥ om det händer, detta är ju bara en dröm. Självklart har jag drömmen om hur hästen ska vara ocksÃ¥: * Mellan 7 - 10 Ã¥r ungefär * Ska helst ha varit tävlad. Behöver inte vara högt, bara man ser att hästen har varit ute nÃ¥gon gÃ¥ng och man vet att det har funkat. * Hoppglad, helst en sÃ¥dan som hoppar allt. * Helst 160 - 170cm hög * Valack * En häst som passar en juniorryttare som mig. * Självklart ett rimligt pris, Har du den perfekta hästen? Mejla elin98@live.se ! Hähä ;) Det vore helt underbart. Är verkligen beredd pÃ¥ att lägga ner tid och pengar pÃ¥ denna sport. Verkligen kämpa och offra lite av de andra delarna i livet. Glöm nu inte att detta är en dröm som jag har. FrÃ¥gan är om den gÃ¥r i uppfyllelse eller inte! Jag och Pride pÃ¥ vÃ¥ran 1 Ã¥rs dag!  20130629-224302.jpg  

Goals & Dreams

Jag är en sÃ¥dan person som drömmer, hela tiden. När jag uppnÃ¥r en dröm, sÃ¥ liksom växer en ny dröm fram. Men det tar tid för mig att lyckas med drömmar. Brukar ofta ha flera igÃ¥ng som snurrar i huvudet. Det vore ärligt talat trÃ¥kigt att leva utan drömmar. Drömmar är livet, haha nej menar inte sÃ¥. Men man ska leva sina drömmar. Exakt sÃ¥ tänker jag leva.  Just nu är mina drömmar att fÃ¥ delta i ett svenskt mästerskap (Ponny SM) och sen även att skaffa storhäst. Men man fÃ¥r ju kolla ocksÃ¥ vilka som är möjliga att uppnÃ¥ ocksÃ¥, eller som i alla fall ligger närmast verkligheten. SM ligger närmare än storhäst eftersom vi inte har möjlighet att köpa en storhäst när jag tävlar ponny. Alla kan liksom inte hosta upp ett X antal tusen för en storhäst bara sÃ¥där. Dessutom har jag en grym tävlingsponny i min ägo och kommer lägga all fokus pÃ¥ henne. Även att storhäst är en dröm. Men den drömmen fÃ¥r vi ta efter ponnytiden. Ska njuta av alla dessa Ã¥r med min ponny nu. Vill inte bli 19 Ã¥r sen.. Det är ju nÃ¥gra Ã¥r kvar som tur är ;) Ponny SM är ju en dröm som liksom inte är nÃ¥got jag kommer att kämpa desperat efter. Absolut inte, skulle aldrig gÃ¥ upp i klasserna om vi inte är redo för det. Det fÃ¥r ta den tid det behöver. Även om jag vet att hon har viljan, tekniken och ja, starquality sÃ¥ gäller det för mig som ryttare att ta fram den. Vi kommer gÃ¥ upp i klasserna när det känns 100% bra, no matter what. Men skulle vi nÃ¥gonsin delta i ett SM, det vore helt WOW. Men en sak till som är ganska viktigt i mitt liv är mÃ¥l. Jag har mÃ¥l i allting, skolan, träning, hästar osv osv. Listan kan göras lÃ¥ng! Jag har mest delmÃ¥l. Liksom sätter mÃ¥let pÃ¥ en rimlig nivÃ¥ för att efter hand höja ribban bit för bit. Tänk er trappsteg, med 1 delmÃ¥l för varje trappsteg. Här har vi mina smÃ¥ delmÃ¥l just nu: * I slutet av 2013 eller i början av 2014 sÃ¥ hade jag tänkt att jag och Pride skulle starta en LB. AlltsÃ¥ 1 meter. Som sagt, funkar det inte sÃ¥ funkar det inte. Men planerar lite sÃ¥här i alla fall. * Att i höst starta en klubbtävling i DRESSYR. (Herregud, skrev nyss jag det där?!) * Att under hösten starta vÃ¥ran första regionala tävling. Ja, här har ni nÃ¥gra i alla fall. Jag är super-duper taggad pÃ¥ tävlingarna nu i höst.. Wihoo 20130529-154414.jpg  

Ibland börjar jag att fundera..

Hur denna världen fungerar? Här kan man tydligen behandla varandra hur som helst och även DÖMA varandra hur som helst. Jag måste vara efterbliven eller något liknande. Men borde vi inte tänka lite på HUR vi behandlar varandra istället för att bara säga "H*n är dum i huvudet". Kan ju säga redan nu att jag inte är någon ängel heller. Jag har också behandlat folk illa. Ingen är perfekt, men jag har ändå dessa saker i tanke och tänker därför dela den med er. Utfrysning, jo den delen är nog nästan den vanligaste. I alla fall i mina ögon. Jag anser att just utfrysning kommer upp ganska ofta i mitt liv så att jag får upp ögonen för det. Det kan vara när jag ser vissa i skolan eller när man själv blir drabbad. Tillexempel utfrysning i grupp kan ju ske på olika sätt. Lite skrämmande det där att det ska vara så sjukt svårt att släppa in en ny personlighet i gruppen. Vi svenskar är nog lite sådana, allt ska vara som det alltid varit. I detta fallet samma personer i en viss grupp. Kommer det en ny är det många som backar och låter en falla, medans vissa står med öppna armar och välkomnar än direkt. Det sista är extremt mycket bättre. Varför är vi inte mer sådana? Jag har varit med om både sakerna. Dvs falla och bli välkomnad. Man känner sig extremt liten om alla andra backar och man själv står kvar och känner sig som om man är en tjuv inne på privat område. Den känslan är inte rolig och hoppas helhjärtat att ni hamnar i rätta händer när det gäller grupper. Det kan vara en ny träningsgrupp på ridklubben. Speciellt om man är ny, då vill man ju helst känna sig välkomnad. Som ungefär "känn dig som hemma". Jag tränar just nu i två ridklubbar. Oftast är de varje vecka, så svävar ofta mellan att "falla" och bli välkomnad. För det är exakt så det är. Känns som en räddning när man kommer till ena ridklubben. De är så extremt härliga och goa, nästa år kommer jag att representera deras klubb på tävlingsbanorna. Helt klart, de personerna har verkligen gjort intryck på mig. Både tränaren och alla de andra på anläggningen. Där kände jag mig som hemma redan på första träningen. Det är SÅ det ska vara. Men då den gången när jag rider i en annan klubb då tänker jag inte på hur jag behandlas förrän efter träningen. Under träningen är det endast fokus på den sjukt goa tränaren som är där. Riktig star alltså. Så när jag rider har jag alltid 100 % fokus på det jag ska göra. Däremot efter, tillexempel när jag har kommit hem. Ja, då börjar hjärnan att spinna vidare på att man gång för gång inte blir accepterad eller vad man ska kalla det. Känns ändå som att vissa har förlorat mitt förtroende helt. Medans vissa skulle kunna ändra på sig och ändå ha en chans till. Hmm, detta ämne är svårt. Bara så ni vet är detta MIN blogg och endast MINA tankar och åsikter. Om man känner sig träffad, visst. Ta åt dej då eller iallafall få dig en tankeställare. // en irriterad tjej som ville skriva av sig. Bild 2013-02-16 kl. 14.32
Upp